Ey bartender, I want a refill
Idag önskar jag att jag kunde sitta på en sådan där amerikansk kvartersbar utan fönster och beställa in whiskey efter whiskey samtidigt som jag blottar min själ för bartendern. Och tvingas gå när det är stängningsdags för att sedan vingla hem och däcka i sängen.
Alla amerikaner verkar göra det varje gång de haft en jobbig dag och det känns så underbart. Så konkret och logiskt, så utåtagerande och skadligt, samtidigt som det värsta man drabbas av är en rejäl jävla baksmälla. Plus att man är jävligt cool.
För att öka coolhetspoängen bör man även sitta länge och observera glaset, väga det i händerna, för att sedan men en bestämd fuck-it min höja glaset och svälja de sista dropparna. Därefter ska man bränna av en ful grimas, svära och beställa in en till.
Men jag är inte i en amerikansk polisfilm - jag är i Sverige i verkligheten och här finns bara te och choklad, men det får duga det också.
Saker som oroar mig
Saker som oroar mig:
- Det faktum att palestinierna inte får läsa om förintelsen i skolan och att israelerna inte får läsa om palestiniernas undanträngning i skolan - vilket gör att nya generationer växer upp utan att överhuvudtaget försöka förstå den andra sidan
- UFC - Ultimate Fighting Championship, som må vara det mest obehagliga jag någonsin sett på TV och ett exempel på när den manliga normen har gått för långt
- Alliansens skattesänkningar för de som redan har - på statsskuldens bekostnad
- Det faktum att palestinierna inte får läsa om förintelsen i skolan och att israelerna inte får läsa om palestiniernas undanträngning i skolan - vilket gör att nya generationer växer upp utan att överhuvudtaget försöka förstå den andra sidan
- UFC - Ultimate Fighting Championship, som må vara det mest obehagliga jag någonsin sett på TV och ett exempel på när den manliga normen har gått för långt
- Alliansens skattesänkningar för de som redan har - på statsskuldens bekostnad
Stackars mig (Om att må dåligt och tycka synd om sig själv)
Jag anser mig själv vara en ganska glad människa. När jag är glad är jag i alla fall JÄTTEglad (särskilt med några droppar alkohol i blodet, såvida det inte vankas snedfylla). Men just nu, i den här hettan, med den här stressen, med mitt handikapp och med syrebrist så känner jag att det är väldigt, väldigt svårt att vara glad. Så fort jag inte pluggar får jag ångest, när jag pluggar har jag tråkigt och tänker "jag kan inte fatta att jag slösar ut min sommar på att ligga och läsa om denotation/konnotation, syntagm och semiotiska resurser". Jag har hela tiden svårt att andas, dels p.g.a. att det inte finns något syre i min lägenhet och dels för att det känns som att väggarna trycker ihop mig till en liten boll. Stannar jag upp från stressen för en sekund håller jag på att gå under av ångest (i och med att jag inte tillåter mig själv att tänka och känna nuförtiden). Jag kan inte fly eftersom jag inte kan gå någonstans eftersom jag stukat foten eftersom jag är klumpig. Hettan gör att det hela tiden känns som att jag är i ett vakuum och att jag inte är närvarande vilket lämnar mig i ett apatiskt tillstånd och fyller mig med frågor som "Lever jag eller är jag död?" samt "Är det så här det är att vara människa?".
Men jag ska inte klaga. Är det någonting jag är bra på så är det just det, att klaga. Och att tycka synd om mig själv. Jag är nog bäst i världen på det. Att bara ligga ner och gråta och vara bitter för att världen är så ond och jag är ett sådant offer. Det är en av mina mindre charmernade egenskaper. Bara för att jag trampade snett igår, ramlade och samtidigt brände mig på en tistel är jag övertygad om att det finns någon däruppe som är "out to get me". MEN. Foten mår lite bättre idag. Jag kan stödja lite på den, så jag slipper hoppa runt på ett ben som ett annat freak, och imorgon kommer förhoppningsvis mamma för att ta hand om mig, mina katter och min lägenhet. Ibland är det skönt att vara liten.
Men jag ska inte klaga. Är det någonting jag är bra på så är det just det, att klaga. Och att tycka synd om mig själv. Jag är nog bäst i världen på det. Att bara ligga ner och gråta och vara bitter för att världen är så ond och jag är ett sådant offer. Det är en av mina mindre charmernade egenskaper. Bara för att jag trampade snett igår, ramlade och samtidigt brände mig på en tistel är jag övertygad om att det finns någon däruppe som är "out to get me". MEN. Foten mår lite bättre idag. Jag kan stödja lite på den, så jag slipper hoppa runt på ett ben som ett annat freak, och imorgon kommer förhoppningsvis mamma för att ta hand om mig, mina katter och min lägenhet. Ibland är det skönt att vara liten.
Fattig man
Jag har aldrig sett någonting mer deprimerande. Juni kommer bli en knaper månad. Och allt på grund av att jag hoppade av den där förbannade isländskan. Tur att jag har sparat detta året.
Jag vill inte dö
Antal blodprov: 2
Antal urinprov: 3
Antal gynundersökningar: 1
Antal övriga undersökningar: 3
Antal gynekologbesök: 3
Antal läkarbesök totalt: 4
Hela dagen har spenderats på Sahlgrenska. Igen. Och jag får återigen känslan av att de döljer någonting för mig. De ser alltid så extremt allvarliga ut och har inte bråttom ut, utan tittar undrande på mig som om de väntar på någonting från mig. "Hmm... Ja... Är det någonting mer du undrar över?" Tystnad. Osäkerhet. De döljer någonting. Och det är jävligt frustrerande.
Jag ska i alla fall inte ta några mer tabletter utan sitta hemma och hoppas på att det kommer att lösa sig av sig själv. Vilket var min plan från allra första början. Jag är bara rädd. Förmodligen paranoid. BERÄTTA VAD FAN SOM ÄR FEL PÅ MIG? Är jag steril? Har jag cancer? Är jag döende? Har ni hittat en liten penis i min vagina?! PRATA!
Så det var inte alls med samma nöjda och lättade känsla i magen som i förrgår som jag åkte hem idag. Jag är rädd, orolig och ganska nere. Ingenting känns bra. Jag vill inte dö.
Antal urinprov: 3
Antal gynundersökningar: 1
Antal övriga undersökningar: 3
Antal gynekologbesök: 3
Antal läkarbesök totalt: 4
Hela dagen har spenderats på Sahlgrenska. Igen. Och jag får återigen känslan av att de döljer någonting för mig. De ser alltid så extremt allvarliga ut och har inte bråttom ut, utan tittar undrande på mig som om de väntar på någonting från mig. "Hmm... Ja... Är det någonting mer du undrar över?" Tystnad. Osäkerhet. De döljer någonting. Och det är jävligt frustrerande.
Jag ska i alla fall inte ta några mer tabletter utan sitta hemma och hoppas på att det kommer att lösa sig av sig själv. Vilket var min plan från allra första början. Jag är bara rädd. Förmodligen paranoid. BERÄTTA VAD FAN SOM ÄR FEL PÅ MIG? Är jag steril? Har jag cancer? Är jag döende? Har ni hittat en liten penis i min vagina?! PRATA!
Så det var inte alls med samma nöjda och lättade känsla i magen som i förrgår som jag åkte hem idag. Jag är rädd, orolig och ganska nere. Ingenting känns bra. Jag vill inte dö.
Fortsatta smärtor
Jag vet inte vad jag ska göra nu. Jag vet inte om jag ska gå till skolan idag. Jag har inte hunnit göra allting som jag ska, ändå pluggade jag hårt igår kväll (trots magsmärtor). Kanske borde jag gå till gynekologen. Igen. Blunda, bita ihop och få det överstökat liksom. För nu gör det ont på riktigt. Tanken på att gå med den här smärtan hela dagen idag gör mer ont än smärtan i sig. Jag vet inte. Kanske är jag bara hungrig (OBS! önsketänkande). Gynekolog. Hur farligt kan det vara? Då får jag i alla fall veta vad det är för fel på mig. Förhoppningsvis. Just nu har jag svårt för att både gå och stå. Sitta också för den delen.
Pussy Nazis
Jag var på Axess akuten hur länge som helst igår, Frida kom och gjorde mig sällskap. Jag fick göra urinprov, blodprov och en vanlig undersökning. Allting tydde på att jag hade en infektion av något slag i buken och det var stor risk att det var blindtarmsinflammation. Så jag gick till gynekolog idag. Med hjärtat i halsen.Och jag säger bara det; Om Frida inte hade varit med mig vet jag inte vad jag hade gjort. Det var det värsta jag varit med om. Efter flera timmars väntan kallades jag in av en manlig gynekolog, som var allmänt dryg och elak. Sedan var det en kvinnlig undersköterska i rummet och en manlig praktikant. De märker på mig att jag är sjukt nervös och att det är jätteobehagligt för mig, jag har för fasen aldrig gjort en gynundersökning förut och även om man har gjort hundra så är det ändå obehagligt. Så ska jag ta av mig kläderna bakom ett skynke och jag känner bara att jag tänker inte stå här naken framför ett rum med människor. Inget att täcka för mig med, ingen sympati eller omtanke, inget metodiskt samtalande. Så jag står där gråtfärdig och vägrar klä av mig, vägrar blotta mig framför en massa hemska människor utan någon möjlighet att täcka för mig. Ingen respekt, inget medlidande, total förnedring. Så jag frågar med darrande röst om den här undersökningen verkligen är helt nödvändig och äckelgubben säger: "Då kan du klä på dig och gå". Jag stormar ut för att de inte ska se mig gråta och svär till mig själv att aldrig gå på en gynundersökning igen. Hej, här ska en massa människor stå och kolla upp i min vagina och klämma på min livmoder, och de kan inte ens förstå att det är jobbigt för mig. Jag kände mig kränkt och förnedrad, och känner mig fortfarande.
Och jag har jätteont i magen nu, men jag försöker intala mig att det känns bättre och att det kommer gå över.
Uppdrag: Kärlek avslutat
Janne dissade mig och jag är jättebesviken och allt är bara bajs. Nu ska jag äta glass och vara deprimerad, för jag kommer att dö ensam. En ensam människa kommer att bli en ensam gravsten. Till och med i himlen kommer jag att vara ensam. Fy fan.
För en halvtimme sedan var jag gladare än jag varit på flera månader och jag nästan sprang hem för att allt var så härligt och jag älskade min stad och livet och allt som har med det att göra och nu är allt lika grått, om inte gråare, som det var innan. Nej, man måste inse sina begränsningar och stå med fötterna på jorden och allt det där. Inte sväva iväg. Visserligen ser man moln och det är ganska härligt och vackert medan man är däruppe men fallet är hårdare ju högre man svävar. Jag ska sluta sväva. Helt. Nej, nu ljög jag. Jag tycker om att flyga och drömma. Då trivs jag bäst med livet och mig själv och det är då jag är mig själv som mest. Synd bara att man inte kan få vara kvar däruppe. Jag är jävligt trött på att vara manodepressiv. Jag önskar att jag kunde vara mindre känslosam och känslostyrd och att jag kunde lära mig att hitta en balans. Jag är för upp och ner och fram och tillbaka och hit och dit, för extrem åt båda riktningarna. Jag önskar bara att jag kunde vara lite mer normal (vad nu det är). En lite stabilare och helare människa, mer sammanhängande och mindre ombytlig. Gör mig sån.
Nu ska jag tröstäta och se på tv med mina katter. Mina katter är bäst.
För en halvtimme sedan var jag gladare än jag varit på flera månader och jag nästan sprang hem för att allt var så härligt och jag älskade min stad och livet och allt som har med det att göra och nu är allt lika grått, om inte gråare, som det var innan. Nej, man måste inse sina begränsningar och stå med fötterna på jorden och allt det där. Inte sväva iväg. Visserligen ser man moln och det är ganska härligt och vackert medan man är däruppe men fallet är hårdare ju högre man svävar. Jag ska sluta sväva. Helt. Nej, nu ljög jag. Jag tycker om att flyga och drömma. Då trivs jag bäst med livet och mig själv och det är då jag är mig själv som mest. Synd bara att man inte kan få vara kvar däruppe. Jag är jävligt trött på att vara manodepressiv. Jag önskar att jag kunde vara mindre känslosam och känslostyrd och att jag kunde lära mig att hitta en balans. Jag är för upp och ner och fram och tillbaka och hit och dit, för extrem åt båda riktningarna. Jag önskar bara att jag kunde vara lite mer normal (vad nu det är). En lite stabilare och helare människa, mer sammanhängande och mindre ombytlig. Gör mig sån.
Nu ska jag tröstäta och se på tv med mina katter. Mina katter är bäst.
Det blir vår igen
Det är svårt att må bra på vinterhalvåret. I allmänhet mår jag 90% av tiden dåligt och 10% bra under den perioden. På våren är det mer 50/50. För att överleva vintern måste man därför hålla kvar vid de stunder då man faktiskt mår bra och värdesätta dem, vilket man inte kan låta bli att göra eftersom de är så pass sällsynta. Nu har jag mått ganska bra i en vecka eller två och börjar nu må sämre igen. Det känns som att det enda jag gör är att gå omkring och skjuta upp ett ångestanfall. Nu har jag pluggat massor. Det har varit skönt för då har jag tänkt på annat och känt mig nyttig på samma gång. Nu är min största skräck bara när jag ska ha gjort den sista tentan och glädjen över att vara färdig ska ha avtagit och jag därmed inte ska ha någonting att greppa tag vid. På det viset är det väl bra att vårterminen börjar direkt när höstterminen är avklarad. Inget lov. Ingen tid att tänka. Inte hinna börja frukta för framtiden för jag har nästa tentaperiod att se fram emot. Gud, vad deprimerande det låter. Se fram emot tentor. Jag är nog den enda.Sedan är det det här med teatern. Jag måste verkligen komma igång med det nu. Efter tentorna. Så har jag sagt hela tiden, med allt. Efter tentorna kan jag ta tag i det. Sedan har jag ingen ursäkt längre. Det är läskigt. Och teatern är nog det absolut läskigaste för det är någonting jag verkligen vill men jag är så fruktansvärt rädd för att misslyckas. Och jag har aldrig känt mig mer ensam. På Katedral hade vi varandra men nu är det någonting jag ska göra själv och det skulle inte förvåna mig om jag till slut bangar. Jag skulle bara bli så besviken på mig själv. Nu har jag dessutom fått reda på att intagningen till Wendelsberg är precis samtidigt som min tentaperiod i vår. Det kommer att bli en tuff period.
Så just nu söker jag väl efter kraft för att orka ta tag i allt jag måste ta tag i och inte falla in i en vinterdepression. Jag har inte tid att må dåligt just nu. Så därför skjuter jag upp det. Jag är så bra på att skjuta upp saker. Just nu är det viktigaste bara att inse att jag faktiskt kommer att må bra igen. Av någon anledning så spelar det ingen roll hur många gånger man har varit inne i depressioner för man tror alltid att det är omöjligt att komma ur dem och att man aldrig någonsin kommer att må bra igen. Men det gör man. Och det är värt att kämpa för.
Men det blir vår igen.
Det trodde jag aldrig.
Det tror man aldrig,
att det ska bli.
Jag går upp igen.
Det trodde jag aldrig.
Det tror man aldrig,
att man kan.
- "Igen" av Emil Jensen
Jag vet att det är tungt vännen, men det är lugnt vännen
Jag känner mig väldigt levande just nu även fast allting är så fruktansvärt dimmigt. Om tio år kommer jag förmodligen minnas den här tiden som en enda stor svart klump, ungefär som jag minns vårterminen i sexan nu (Frida har berättat mycket för mig om den tiden men för mig är den mest suddig). Det har varit ett par riktigt jobbiga dagar då jag känt som om allting kommit ikapp mig. Jag insåg vad som var viktigt i alla fall och gjorde allt jag kunde. Och det är inte över. Det kommer att ta tid och jag kommer aldrig att sluta oroa mig. Tack till mina eviga stöttepelare Frida och Amanda, för att ni ställt upp för mig som jag vet att ni alltid gör. Jag värdesätter er så högt.
Så jag har inte pluggat i den mån jag borde de här dagarna, men jag ska bättra mig nu. De här dagarna innan jul ska ägnas åt intensivt studerande. Jag är tillbaka i Göteborg nu och det känns sjukt bra. Jag får en annan ro här. Bort från allting. Bara jag och mina katter och en stad som inte känner mig och därmed inte dömer mig. Göteborg in my heart.
Louise har gett sig till känna! Haha, min mystiske London-besökare är avslöjad. Tack för att du stillade min nyfikenhet. Nu måste jag bara lista ut vem min New York-besökare är. Sökandet fortsätter...
Här kommer en bild på mig, Lars och Dante från vår roadtrip i somras (våras?).
Det är sådana dagar man aldrig glömmer
och det är sådana dagar man får tänka på när verkligheten är lite för nära inpå.
Jag saknar Lars. Jag skulle verkligen behöva en Lars-kram just nu.
Så jag har inte pluggat i den mån jag borde de här dagarna, men jag ska bättra mig nu. De här dagarna innan jul ska ägnas åt intensivt studerande. Jag är tillbaka i Göteborg nu och det känns sjukt bra. Jag får en annan ro här. Bort från allting. Bara jag och mina katter och en stad som inte känner mig och därmed inte dömer mig. Göteborg in my heart.
Louise har gett sig till känna! Haha, min mystiske London-besökare är avslöjad. Tack för att du stillade min nyfikenhet. Nu måste jag bara lista ut vem min New York-besökare är. Sökandet fortsätter...
Här kommer en bild på mig, Lars och Dante från vår roadtrip i somras (våras?).
Det är sådana dagar man aldrig glömmer
och det är sådana dagar man får tänka på när verkligheten är lite för nära inpå.
Jag saknar Lars. Jag skulle verkligen behöva en Lars-kram just nu.
Du är så liten just nu
Jag måste vara så vuxen just nu och hålla ihop mig själv för alla andras skull och det är väldigt jobbigt. Jag måste räcka till till alla och det är ingen som bryr sig om vad jag behöver eller att allt är för mycket för mig att hantera. Jag klarar inte av att vara den stöttepelaren som alla lutar sig emot när jag samtidigt känner att jag håller på att bryta ihop. Men det går inte. Jag får inte bryta ihop, jag måste vara stark för dem. Och det är samtidigt inte viktigt hur jag känner. Jag värderas inte och jag kan egentligen inte vara upprörd över det för jag vet att det finns andra prioriteringar nu, saker som är viktigare, och jag accepterar det. Jag vet bara inte hur mycket jag orkar. Alla har ju sin brytningsgräns.
Men det löser sig väl. Det gör det väl alltid.
Men det löser sig väl. Det gör det väl alltid.
Du växer upp så fort
Det har hänt en del jobbiga saker som jag inte har tillåtelse att prata om med någon. Jag känner mig bara jävligt maktlös just nu och jag önskar att allt bara kan lösa sig. Som på film.
Jag har just varit hos Frida. Vi har spenderat natten med att se på Mamma mia och gosa med hennes katter. Och nej, Mamma mia är inte en film jag uppskattar men Stellan är ju med, så vad ska man göra. Man måste älska Stellan.
Jag har just varit hos Frida. Vi har spenderat natten med att se på Mamma mia och gosa med hennes katter. Och nej, Mamma mia är inte en film jag uppskattar men Stellan är ju med, så vad ska man göra. Man måste älska Stellan.
Efter Operationen
Operationen först och främst då. Det var fruktansvärt traumatiskt och jag var helt hysterisk men operationen gick bra. Jag har haft skitont efteråt och i torsdags åkte vi in till KSS där jag fick starkare tabletter. Dessa tabletter, dexofen, är typ som morfin och är extremt starka. Biverkningarna gör att jag hela tiden är trött, yr, illamående och deprimerad. Dricker jag alkohol när jag tar dem dör jag så det har vi undvikit... Så jag mår ganska risigt nuförtiden. Mina katter är hemma i Falköping nu eftersom jag inte kunde ta med dem på tåget (har ju bara en hand) och jag saknar dem något förskräckligt. Jag åker tillbaka till Falköping ikväll och det blir ett himla åkande fram och tillbaka nu. Och på torsdag far jag till Linköping.
Det var väl den lilla updaten. Just nu mår jag skitdåligt så jag orkar inte skriva mer. Take care.
Det var väl den lilla updaten. Just nu mår jag skitdåligt så jag orkar inte skriva mer. Take care.
Wicked little town
Jag vill verkligen inte att min blogg ska bli någon depressions-blogg igen men just nu kan jag inte skriva om så mycket annat. Jag är helt tom inuti känns det som. Det finns ingenting kvar. Allt är tristess och misär och ljuset är väldigt mörkt just nu. Och jag vill inte plantera min ångest i de här väggarna också. Det är så bra energier i min lägenhet och jag vill inte förstöra det. Jag försöker att se på mysiga filmer och tänka på trevliga saker men det hjälper inte. Jag känner mig så liten just nu och jag saknar mamma, men när jag väl träffar henne så vill jag bara åka ifrån henne igen för hon förstår så lite.
Jag drömde att det var krig i Göteborg inatt. Och det var det. Jag krigade med mig själv. Det gör jag i och för sig hela tiden men jag har krigat extra mycket på sistone. Sedan drömde jag att jag spelade Hedwig från Hedwig and the angry inch och jag var så lycklig.
Jag vet inte var jag ska göra av mig själv riktigt nu. Jag känner mig helt ihålig och det är en obehaglig känsla. Som om det inte finns någonting kvar, som om allt jag ska göra är gjort, som om jag är färdig. Men wtf, jag är nitton, jag kan inte vara färdig med livet än. Det vore ju bara korkat. Och det ska ju hända massa saker nu och jag ska börja det där nya livet med mina katter och Frida och Dante och kanske Linnea och ryskan och skrivandet och Göteborg. "Det är nu festen börjar!" som jag alltid brukar skrika tidiga festivalmorgnar. Finns det något mer att hämta?
Och det blev mycket sprit igår. Folkölen slog till direkt, förmodligen för att jag inte ätit på hela dagen. Sedan blev det sprit. Och jag sminkade mig svart och tog på mig lack och svart sammet för jag känner mig alltid mycket tryggare då. Det var det eller skära mig och EMO slutade jag vara när jag gick ur sexan, så det blev svart. För trygghetens skull. Det var läskigt att vara så borta. Och det är jävligt dumt att vara självmordsbenägen när man bor på åttonde våningen.
Men jag ska ta tag i mig själv nu. Försöka i alla fall. Jag orkar inte gå ner mig igen.
Jag drömde att det var krig i Göteborg inatt. Och det var det. Jag krigade med mig själv. Det gör jag i och för sig hela tiden men jag har krigat extra mycket på sistone. Sedan drömde jag att jag spelade Hedwig från Hedwig and the angry inch och jag var så lycklig.
Jag vet inte var jag ska göra av mig själv riktigt nu. Jag känner mig helt ihålig och det är en obehaglig känsla. Som om det inte finns någonting kvar, som om allt jag ska göra är gjort, som om jag är färdig. Men wtf, jag är nitton, jag kan inte vara färdig med livet än. Det vore ju bara korkat. Och det ska ju hända massa saker nu och jag ska börja det där nya livet med mina katter och Frida och Dante och kanske Linnea och ryskan och skrivandet och Göteborg. "Det är nu festen börjar!" som jag alltid brukar skrika tidiga festivalmorgnar. Finns det något mer att hämta?
Och det blev mycket sprit igår. Folkölen slog till direkt, förmodligen för att jag inte ätit på hela dagen. Sedan blev det sprit. Och jag sminkade mig svart och tog på mig lack och svart sammet för jag känner mig alltid mycket tryggare då. Det var det eller skära mig och EMO slutade jag vara när jag gick ur sexan, så det blev svart. För trygghetens skull. Det var läskigt att vara så borta. Och det är jävligt dumt att vara självmordsbenägen när man bor på åttonde våningen.
Men jag ska ta tag i mig själv nu. Försöka i alla fall. Jag orkar inte gå ner mig igen.
This too shall pass
Jag är hemma igen och det är otroligt skönt på ett sätt men på ett sätt inte. Det kryper i mig, jag vet inte varför men det gör det. Frida följde med mig hit igårkväll och det var skönt. Dels för att jag njuter av hennes sällskap alltid och dels för krypandets skull. Nu är jag i vilket fall ensam och jag tror inte att jag ska gå till jobbet idag. Jag har ingen energi i mig, jag känner mig helt matt. Jag ska försöka fixa iordning lite här hemma men framförallt ska jag försöka skriva. För det är när man mår som sämst som man skriver som bäst, det vet ju alla.
Jag funderar även på att delta i poetry slammet här i Göteborg som äger rum i början av september. Men jag är lite rädd. Jag har aldrig läst mina dikter för en publik, jag har knappt ens läst dem för någon människa, hur skulle jag då kunna ställa mig upp och tävla med dem? Nej, poetry slam är ingenting för mig, det är och förblir Amandas grej. Men jag skulle gärna ställa mig på en scen och läsa dem. Utan att tävla.
Vad händer mer? Just nu längtar jag mest efter att katterna ska komma. Och Linnea. Jag ser fram emot att Linnea ska komma. Hennes röst är helande så hur härligt kommer det inte vara att ha hela personen här? Dessutom saknar jag hennes kyssar. Och hennes genomborrande ögon, även fast de är lite läskiga.
Men nu ska jag skriva. Så får vi se hur det går. Jag har kört fast lite. Jag är på ett sådant tråkigt ställe just nu, men "this too shall pass" som jag tror Gandalf säger. Det är fint att jag lever efter ett Gandalf-citat.
Jag funderar även på att delta i poetry slammet här i Göteborg som äger rum i början av september. Men jag är lite rädd. Jag har aldrig läst mina dikter för en publik, jag har knappt ens läst dem för någon människa, hur skulle jag då kunna ställa mig upp och tävla med dem? Nej, poetry slam är ingenting för mig, det är och förblir Amandas grej. Men jag skulle gärna ställa mig på en scen och läsa dem. Utan att tävla.
Vad händer mer? Just nu längtar jag mest efter att katterna ska komma. Och Linnea. Jag ser fram emot att Linnea ska komma. Hennes röst är helande så hur härligt kommer det inte vara att ha hela personen här? Dessutom saknar jag hennes kyssar. Och hennes genomborrande ögon, även fast de är lite läskiga.
Men nu ska jag skriva. Så får vi se hur det går. Jag har kört fast lite. Jag är på ett sådant tråkigt ställe just nu, men "this too shall pass" som jag tror Gandalf säger. Det är fint att jag lever efter ett Gandalf-citat.
Nu avgår sista tåget från en mörk och tom perrong
Jag funderar på att fly ner till Halmstad. Jag vet vad ni tänker... Varför Halmstad av alla ställen? Men just nu utspelar sig poetry slam-SM där och, vilket kanske är ännu viktigare, min systeryster är där as we speak. Och när jag hörde hennes röst alldeles nyss så gick jag sönder lite av saknad. Hon är verkligen allt och hon kommer alltid att vara allt. Och jag har aldrig velat bort så som nu. Jag vill bort från det här huset, från min mammas hysteri, från min systers slag i väggarna, från det här äckliga, obehagliga rummet, från den här äckliga, obehagliga staden. Bort från Falköping, bort från västergötland. Bort från allt detta klibbiga, klistriga, skärande, skrikande, brännande.
Och jag vet ju att jag flyttar snart. Att jag snart slipper all den här skiten. Men det känns så långt borta just nu. Det är bara två månader kvar, men två månader kan vara en evighet. Jag kvävs här. Ni kväver mig. Nej, det här går inte, jag måste till Amanda. Nu.
-
Jag pissade på det i sista sekunden. Jag känner väl att jag inte är tillräckligt hel för att umgås med någon idag, inte ens Amanda. Eller ja... Hade hon varit här så hade det ju varit lugnt, men att åka till Halmstad kräver bara för mycket energi. Nej, jag ska ha tre deppdagar tänkte jag och sedan ska jag ta tag i mig själv igen på måndag. Det var länge sedan jag deppade så jag tycker minsann att jag förtjänar det. Isolering kan faktiskt vara hälsosamt ibland. Besides, jag tänkte spendera lite quality time med min dator.
Jag har skrivit två dikter på två dagar också. Jag känner mig duktig. Självdisciplin är bra skit. Nu önskar jag bara att det kunde smitta av sig på min ekonomi. Den suger för tillfället.
Och jag vet ju att jag flyttar snart. Att jag snart slipper all den här skiten. Men det känns så långt borta just nu. Det är bara två månader kvar, men två månader kan vara en evighet. Jag kvävs här. Ni kväver mig. Nej, det här går inte, jag måste till Amanda. Nu.
-
Jag pissade på det i sista sekunden. Jag känner väl att jag inte är tillräckligt hel för att umgås med någon idag, inte ens Amanda. Eller ja... Hade hon varit här så hade det ju varit lugnt, men att åka till Halmstad kräver bara för mycket energi. Nej, jag ska ha tre deppdagar tänkte jag och sedan ska jag ta tag i mig själv igen på måndag. Det var länge sedan jag deppade så jag tycker minsann att jag förtjänar det. Isolering kan faktiskt vara hälsosamt ibland. Besides, jag tänkte spendera lite quality time med min dator.
Jag har skrivit två dikter på två dagar också. Jag känner mig duktig. Självdisciplin är bra skit. Nu önskar jag bara att det kunde smitta av sig på min ekonomi. Den suger för tillfället.
When love and death embrace
Jag känner mig jävligt depp just nu. Fuck. Men det är okej. Spriten kommer nog pigga upp mig. Eller så får jag min första snedfylla på snart tre månader. Fast nej, det är inte så jävla troligt. Men men, kan ju hjälpa om man stänger av HIM. Nostalgi eller inte, det är BAD MUSIC. Marielle och Alex kom precis tillbaka nu (är hemma hos Marielle) och jag kanske skulle ta tag i mig själv. Har redan börjat dricka lite och FAN, vad jag kommer att bli full ikväll. Jag tog med mig alldeles för mycket sprit för jag tänkte bjuda farbror Lars men han dissade ju. Så yes. Dör jag av alkoholförgiftning så vet ni varför.
Mina sista ord blir: "Om man har varit på toaletten i mer än två minuter är det något som är fel."
Detta harsplade jag ur mig i fredags tror jag. Eller om det var förra onsdagen. Marielle har i alla fall lovat att quote:a mig efter min död. Nåväl. Jag älskar er och jag ska härmed sluta deppa mig och börja porra mig. Puss.
Mina sista ord blir: "Om man har varit på toaletten i mer än två minuter är det något som är fel."
Detta harsplade jag ur mig i fredags tror jag. Eller om det var förra onsdagen. Marielle har i alla fall lovat att quote:a mig efter min död. Nåväl. Jag älskar er och jag ska härmed sluta deppa mig och börja porra mig. Puss.
Dag 7: Hur går det med striden, syster?
Dagen idag: Jag vet inte än. Den är nog inte så bra.
Bok: Tänkte börja lite smått i "Oskuld" av Jonas Gardell, eftersom jag läst ut "Trekant" (kickass bok).
Musik: Ingen. Jag vill inte ha musik idag. Jag vill ha prat.
Film: Väckelsemöte. De fina delarna.
Sinnesstämning: Fruktansvärt ömtålig.
Fråga: Varför fortsätter jag lägga skulden på mig själv?
"Detta enda ska du veta. Någonstans i rymdskeppet väntar Alien. Det okända, det främmande, som är där för att attackera dig, sprätta upp dig, slakta dig.
Det du kan lära dig är, att det alltid är de som befarar det värsta som har rätt. De som inte för ett ögonblick tror på tryggheten.
Trygghet är alltid bedrägligt. Lugnet är alltid falskt. Monstren är alltid verkliga. Kaos är det enda sanna.
Hur många försvar du än byggt, hur många idiotsäkra övervakningssystem du än konstruerat, hur många elektriska stängsel du än rest. Life finds a way. Livet hittar sina vägar: genom och ut, förbi och in, och det skonar ingen.
Plötsligt är geten borta och odjuren där. Vad hjälper dina skydd när det onda slår till? Det lyckligaste möjliga slutet är att du lyckas fly i helikopter medan monstren kalasar på dina döda vänner, raserar allt som du byggt upp och triumferar i ruinerna av ditt liv. Det är oundvikligt. Kan inte vara på något annat sätt. Life finds a way. Och även om just den här filmen är slut kommer det alltid en uppföljare. Så vart ska du fly? Where do you think you're goin'?
Även om Freddie Krueger dör, uppstår han igen till nästa mardröm.
Även om hjältinnan till slut offrar sitt liv och kastar sig ned i ett brinnande eldhav för att slippa leva med monstren vet vi att det inte hjälper, det kommer alltid en uppföljare där hjältinnan åter måste konfronteras med det värsta, för hon slipper inte undan, inte ens om hon kastar sig ned i ett brinnande eldhav slipper hon undan de monster som konstruerats för henne.
För det är så det är. Man slipper inte undan. Detta enda ska du veta.
Nånstans väntar alltid det värsta, väntar på att attackera dig, sprätta upp dig, slakta dig, om och om igen.
In case of emergency - you can't get out. "
- Ur "Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter" av Jonas Gardell
Jag är så fruktansvärt rädd idag. Jag vill bara gömma mig under mitt täcke och försvinna. Och jag får inte må så här idag, inte idag av alla dagar. Det är dag sju, det är DAG NUMMER JÄVLA SJU, och det är fortfarande ingen skillnad. Det skulle vara skillnad idag. Veckan har gått, juryn ska snart sammankallas en sista gång och beslutet ska utropas. Men jag vill inte höra domen. För oavsett hur det blir så är det en förlust och ett misslyckande. Oavsett vad som händer idag och ikväll och inatt så är det jag som återigen misslyckas. Och jag vet inte om jag kan hantera det.
När jag blundar ser jag avgrunden. Fortfarande. Två och ett halvt år senare. Och den är om möjligt ännu mer lockande än tidigare. Och det är så stilla där på kanten. Det är det mest påtagliga med den här veckan och överhuvudtaget den senaste tiden; allt är så tyst och stilla. Det gör mig rädd, men samtidigt ännu mer säker. Ångesten finns inte längre. Det var länge sedan vi hade ångest. Nu återstår bara sorg, tårar och beslutsamhet. Och jag är äckligt logisk nuförtiden. Jag är kall och närvarande. Eller frånvarande. Det spelar egentligen ingen roll. Huvudsaken är att det inte finns något tvivel.
Och jag hör Jonas ord i mitt huvud konstant hela tiden. Och jag orkar verkligen inte mer. Förlåt, men jag gör inte det. Jag finner mig inför en total hopplöshet som inte verkar vilja vika undan.
Jag vill till Ryssland idag. Ta mig till Ryssland.
"Hur går det med striden, syster?
Dukar du under i kampen, broder?
Låt mig veta. Hur många sorger ska du orka bära, hur mycket smärta ska du mäkta med? Hur ska du någonsin kunna straffa dig själv tillräckligt?
Svälter du dig själv?
Skär du dig?
Skär sönder dina armar, skär sönder ditt ansikte?
Dämpas ångesten med mer smärta, dämpas ångesten med fler tabletter, dämpas ångesten med mer sprit?
Hur länge ska du hålla? Hur länge ska det gå? Förlåt att jag frågar, men jag undrar ju bara!
Vad har de utsatt dig för?
Vilka var övergreppen?
Var du bara ett barn när det började?
Fick du någonsin vara ett barn?
Var det dina föräldrar som gjorde det?
Var det dina klasskamrater?
När förstod du att det var du själv som var skyldig?
När tog du på dig skulden?
När började du straffa dig själv?
Hur många sorger ska du orka bära, hur mycket smärta ska du mäkta med?
Hur ska du någonsin bli ren?
Hur ska någon någonsin kunna älska en sån som dig?
Förlåt att jag frågar, men jag undrar ju bara.
När ska du förstå att du inte måste bära allting själv?
När ska du tillåta dig att stanna upp ochs tälla av och se dig om och upptäcka att du är inte så ensam som du tror?"
- Ur "Jenny" av Jonas Gardell
Bok: Tänkte börja lite smått i "Oskuld" av Jonas Gardell, eftersom jag läst ut "Trekant" (kickass bok).
Musik: Ingen. Jag vill inte ha musik idag. Jag vill ha prat.
Film: Väckelsemöte. De fina delarna.
Sinnesstämning: Fruktansvärt ömtålig.
Fråga: Varför fortsätter jag lägga skulden på mig själv?
"Detta enda ska du veta. Någonstans i rymdskeppet väntar Alien. Det okända, det främmande, som är där för att attackera dig, sprätta upp dig, slakta dig.
Det du kan lära dig är, att det alltid är de som befarar det värsta som har rätt. De som inte för ett ögonblick tror på tryggheten.
Trygghet är alltid bedrägligt. Lugnet är alltid falskt. Monstren är alltid verkliga. Kaos är det enda sanna.
Hur många försvar du än byggt, hur många idiotsäkra övervakningssystem du än konstruerat, hur många elektriska stängsel du än rest. Life finds a way. Livet hittar sina vägar: genom och ut, förbi och in, och det skonar ingen.
Plötsligt är geten borta och odjuren där. Vad hjälper dina skydd när det onda slår till? Det lyckligaste möjliga slutet är att du lyckas fly i helikopter medan monstren kalasar på dina döda vänner, raserar allt som du byggt upp och triumferar i ruinerna av ditt liv. Det är oundvikligt. Kan inte vara på något annat sätt. Life finds a way. Och även om just den här filmen är slut kommer det alltid en uppföljare. Så vart ska du fly? Where do you think you're goin'?
Även om Freddie Krueger dör, uppstår han igen till nästa mardröm.
Även om hjältinnan till slut offrar sitt liv och kastar sig ned i ett brinnande eldhav för att slippa leva med monstren vet vi att det inte hjälper, det kommer alltid en uppföljare där hjältinnan åter måste konfronteras med det värsta, för hon slipper inte undan, inte ens om hon kastar sig ned i ett brinnande eldhav slipper hon undan de monster som konstruerats för henne.
För det är så det är. Man slipper inte undan. Detta enda ska du veta.
Nånstans väntar alltid det värsta, väntar på att attackera dig, sprätta upp dig, slakta dig, om och om igen.
In case of emergency - you can't get out. "
- Ur "Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter" av Jonas Gardell
Jag är så fruktansvärt rädd idag. Jag vill bara gömma mig under mitt täcke och försvinna. Och jag får inte må så här idag, inte idag av alla dagar. Det är dag sju, det är DAG NUMMER JÄVLA SJU, och det är fortfarande ingen skillnad. Det skulle vara skillnad idag. Veckan har gått, juryn ska snart sammankallas en sista gång och beslutet ska utropas. Men jag vill inte höra domen. För oavsett hur det blir så är det en förlust och ett misslyckande. Oavsett vad som händer idag och ikväll och inatt så är det jag som återigen misslyckas. Och jag vet inte om jag kan hantera det.
När jag blundar ser jag avgrunden. Fortfarande. Två och ett halvt år senare. Och den är om möjligt ännu mer lockande än tidigare. Och det är så stilla där på kanten. Det är det mest påtagliga med den här veckan och överhuvudtaget den senaste tiden; allt är så tyst och stilla. Det gör mig rädd, men samtidigt ännu mer säker. Ångesten finns inte längre. Det var länge sedan vi hade ångest. Nu återstår bara sorg, tårar och beslutsamhet. Och jag är äckligt logisk nuförtiden. Jag är kall och närvarande. Eller frånvarande. Det spelar egentligen ingen roll. Huvudsaken är att det inte finns något tvivel.
Och jag hör Jonas ord i mitt huvud konstant hela tiden. Och jag orkar verkligen inte mer. Förlåt, men jag gör inte det. Jag finner mig inför en total hopplöshet som inte verkar vilja vika undan.
Jag vill till Ryssland idag. Ta mig till Ryssland.
"Hur går det med striden, syster?
Dukar du under i kampen, broder?
Låt mig veta. Hur många sorger ska du orka bära, hur mycket smärta ska du mäkta med? Hur ska du någonsin kunna straffa dig själv tillräckligt?
Svälter du dig själv?
Skär du dig?
Skär sönder dina armar, skär sönder ditt ansikte?
Dämpas ångesten med mer smärta, dämpas ångesten med fler tabletter, dämpas ångesten med mer sprit?
Hur länge ska du hålla? Hur länge ska det gå? Förlåt att jag frågar, men jag undrar ju bara!
Vad har de utsatt dig för?
Vilka var övergreppen?
Var du bara ett barn när det började?
Fick du någonsin vara ett barn?
Var det dina föräldrar som gjorde det?
Var det dina klasskamrater?
När förstod du att det var du själv som var skyldig?
När tog du på dig skulden?
När började du straffa dig själv?
Hur många sorger ska du orka bära, hur mycket smärta ska du mäkta med?
Hur ska du någonsin bli ren?
Hur ska någon någonsin kunna älska en sån som dig?
Förlåt att jag frågar, men jag undrar ju bara.
När ska du förstå att du inte måste bära allting själv?
När ska du tillåta dig att stanna upp ochs tälla av och se dig om och upptäcka att du är inte så ensam som du tror?"
- Ur "Jenny" av Jonas Gardell
don't be anyone's slogan because you are poetry
Dagen idag: Film, mys, musik. SNÖ.
Musik: Marilyn Manson - Disposable teens. Med mera. Det var den som fastnade i alla fall. Synd bara att holy wood-skivan började hacka. Jag som alltid tar så god hand om mina skivor.
BangoNytt: Bango har blivit utsläpad för sista gången. Hon lever numera bara djupt inom mig. Hon har dock fått många fans tydligen. Jag bland annat. Jag skulle lätt ligga med henne, om man får säga så utan att bli för narcissistisk.
Övrigt: Fick en sådan stark känsla av att jag var heroinmissbrukare nyss. I någon sekund bara, men det var fruktansvärt. Om jag var heroinmissbrukare och inte fick mitt heroin så skulle jag LÄTT ta livet av mig. Jag skulle inte palla en sekund. Lärdom.
Jag känner att jag står vid ett ganska viktigt vägskäl just nu, där jag antingen kan välja att satsa allt, att göra mitt yttersta för att må bra och få ett bra liv, där jag kan välja att fortsätta kämpa. Och så det andra alternativet, det som lockar lite mer just nu; att släppa allt. Att bara säga fuck it, jag ger upp, här och nu slutar jag att bry mig. Jag vill så gärna, jag är så jävla trött på att kämpa så jävla hårt för att hålla mig samman när jag inte får ett jävla piss för det. Men jag är rädd. Jag är rädd för vilka konsekvenser jag kommer möta, jag är rädd för att må sämre, falla djupare ner. Dö. Jag är lite rädd för att dö. Men samtidigt har jag nått någon slags punkt där jag insett att fan, jag bryr mig faktiskt inte längre. Det är inte för min skull jag är rädd. Det är för alla andras. Alla andra som tror så mycket på mig. Duktiga Ida, hon är alltid så stark. Hon kan klara allt. Starka, självständiga Ida som aldrig behövt någon annan att luta sig mot. Som lekte med sig själv som barn, inte för att hon inte hade några vänner, oh nej, utan för att då fick hon bestämma allt själv. Intelligenta, enastående Ida. Som får alla sina MVGn utan att kämpa för dem. Som alltid ifrågasätter och analyserar. Som alltid är så fruktansvärt originell. Hon kommer nog bli något stort. Men ibland frågar jag mig; Vill jag överhuvudtaget bli något stort? Orkar jag bli någonting överhuvudtaget? Just nu vill jag bara svepa en 7a vodka, stoppa i mig alla piller i världen och lägga mig ner på asfalten och gråta.
Och jag vet ju att jag får de här infallen. Alltid när jag slitit lite extra hårt för att räcka till åt alla, inklusive mig själv, så får jag alltid impulsen att släppa allting. Men jag har mycket av värde, jag vet det. Jag mår bättre än jag gjorde då, egentligen mår jag bättre. Jag har kommit längre. Jag har insett att jag inte bara är smuts, att jag faktiskt har något värde. Jag har insett att jag förtjänar mer och bättre. Eller? Det känns som att jag börjar tveka igen. Vad gör mig så jävla speciell? Jag är ju lika vidrig, ondskefull, äcklig och förpestad som resten av mänskligheten. Jag är inte bättre än någon annan. Jag ÄR smuts. Jag kommer alltid att vara smuts. Grjaznaja devochka, kto domajet shto ana krasivaja.
Så jag klarade slutproduktionen. Och jag är mycket starkare nu. Och jag är omgiven av helt fantastiska människor. Jag tror till och med att jag glittrar lite igen. Men jag har tappat någonting. Inte nu, det var länge sedan det försvann. Det är därför jag varit så frånvarande de senaste månaderna. Senaste halvåret. Sommarlovet. Jag kommer inte ihåg senast jag var närvarande, det känns som att jag har sovit bort ett helt år, ett helt liv. Var fan har jag varit? Det känns som att jag är i ett vakuum hela tiden, och sedan, ibland, vaknar jag till och är löjligt närvarande och sedan försvinner jag igen.
Jag ska nog gå ut och gå i snön nu. Det är trevligt att gå. Jag mår alltid mycket bättre av att röra på mig. Det finns nog ingenting som skrämmer mig så mycket som stillhet och tystnad. Och långsamhet. Hellre kaos än stillsamhet. Storm framför vindstilla. Alltid.
don't be anyone's slogan because you are poetry
People you've been before that you don't want around anymore
Jag känner mig väldigt rädd just nu. Det känns som att det händer så otroligt mycket och att allt förändras och att det är nu som jag verkligen måste följa med men jag har bara fastnat. Allting händer runtomkring mig och jag är inte delaktig. Jag försöker så mycket, jag försöker så att jag blir tokig, men det hjälper inte för det är inte meningen att jag ska vara med. Jag har sett för mycket, jag har förstått för mycket, för att få bli inbjuden i leken.
Jag tror bara att om jag går vidare nu, om jag bestämmer mig för att göra det nu, så måste jag göra det fullt ut. Det går inte att lämna saker bakom sig om man behåller lite. Jag tror jag måste bestämma mig för om jag ens vill lämna eller om jag vill stanna kvar. Det är läskigt att lämna. För om jag vänder ryggen till allting nu så kommer jag å ena sidan slippa fastna i den här självdestruktiviteten men samtidigt så kommer jag att förlora saker och människor jag gärna skulle hållt kvar i. Och, som sagt, fullt ut. Eller inte alls. Fullt ut. Inte alls.
Kanske är det jag som är felet.
Jag tror bara att om jag går vidare nu, om jag bestämmer mig för att göra det nu, så måste jag göra det fullt ut. Det går inte att lämna saker bakom sig om man behåller lite. Jag tror jag måste bestämma mig för om jag ens vill lämna eller om jag vill stanna kvar. Det är läskigt att lämna. För om jag vänder ryggen till allting nu så kommer jag å ena sidan slippa fastna i den här självdestruktiviteten men samtidigt så kommer jag att förlora saker och människor jag gärna skulle hållt kvar i. Och, som sagt, fullt ut. Eller inte alls. Fullt ut. Inte alls.
Kanske är det jag som är felet.
Har du hittat rätt?
Jag vill försvinna. Jag fattar inte hur jag kunde tro att jag någonsin skulle kunna klara det här. Jag vill bara fly ifrån allt just nu. Jag vill isolera mig, inte träffa någon annan levande människa förutom mig själv. Då kan ingen se vilket vrak jag är. Då kan ingen döma mig. Jag vill dö litegrann idag. Ganska mycket egentligen, fast jag vägrar erkänna det. Det är fånigt att vilja dö. Det är korkat och ogenomtänkt och jag vill inte vara en sådan. Jag vill bara avlägsna mig från människor. Ett litet tag. För alltid. Ingenting spelar någon roll längre. Jag kan lika gärna sitta här med min tekopp, min filt och min musik i all evighet. Det är allt jag behöver. Det är allt jag någonsin behövt.
Jag är inte 14 längre. Jag känner ingen stark längtan efter att vara 14. Ändå är jag det. Hur jag än sliter mig loss, hur många år jag än fyller och hur många jag än trampar sönder på min väg. Jag kommer alltid att vara 14. Jag dras alltid tillbaka. Det spelar ingen roll att scenariot ändras, att rollistan bytts ut och att jag ideligen försöker påminna mig om att det var 18 ljus på min senaste tårta. Det ändrar ingenting.
Jag är ledsen för de jag har sårat och kommer såra i min kamp mot frigörelse. Ni är många. Ändå kan jag inte sluta försöka, jag hoppas att ni förstår det. Jag kan aldrig sluta försöka. För när jag gör det, när jag ger upp allting, då dör jag. Och just nu känner jag, trots åtskilliga försök att döva min dödslängtan, att det skulle inte göra så jävla mycket om någonting hände just precis nu, i den här sekunden, som skulle stjäla mina andetag, som skulle slita ut mitt hjärta och trampa på det. Nej, just nu kan mina kossor dö for all I care, och jag med dem. Jag bryr mig helt enkelt inte längre.
Nu ska jag äta friterad fisk. Inte för att jag är hungrig. Inte för att jag känner för att någonsin lämna mitt rum igen, särskilt inte för någonting så banalt som mat. Nej, jag gör det för min mor. Hon oroar sig om jag inte äter friterad fisk. Jag vill inte att hon ska oroa sig.
Jag är inte 14 längre. Jag känner ingen stark längtan efter att vara 14. Ändå är jag det. Hur jag än sliter mig loss, hur många år jag än fyller och hur många jag än trampar sönder på min väg. Jag kommer alltid att vara 14. Jag dras alltid tillbaka. Det spelar ingen roll att scenariot ändras, att rollistan bytts ut och att jag ideligen försöker påminna mig om att det var 18 ljus på min senaste tårta. Det ändrar ingenting.
Jag är ledsen för de jag har sårat och kommer såra i min kamp mot frigörelse. Ni är många. Ändå kan jag inte sluta försöka, jag hoppas att ni förstår det. Jag kan aldrig sluta försöka. För när jag gör det, när jag ger upp allting, då dör jag. Och just nu känner jag, trots åtskilliga försök att döva min dödslängtan, att det skulle inte göra så jävla mycket om någonting hände just precis nu, i den här sekunden, som skulle stjäla mina andetag, som skulle slita ut mitt hjärta och trampa på det. Nej, just nu kan mina kossor dö for all I care, och jag med dem. Jag bryr mig helt enkelt inte längre.
Nu ska jag äta friterad fisk. Inte för att jag är hungrig. Inte för att jag känner för att någonsin lämna mitt rum igen, särskilt inte för någonting så banalt som mat. Nej, jag gör det för min mor. Hon oroar sig om jag inte äter friterad fisk. Jag vill inte att hon ska oroa sig.
Jag satt tyst för jag hade ingenting att säga
Dagen idag: Vaknade vid ett, har sedan dess läst och sett på tv. Dagen har gått förvånansvärt snabbt.
Bok: Harry Potter och halvblodsprinsen. Läser den för andra gången. Jag måste ju ladda upp nu innan den sjunde boken kommer ut på svenska. J.K Rowling är för övrigt ett geni utan dess like. Jag älskar hennes humor.
Film: Pay it forward. Jag har sett den en gång förut men jag mindes jättelite och jag tror att jag förstod den bättre den här gången. Den berörde mig mer. Jag hade helt glömt bort slutet också, vilket gjorde att jag drabbades av en extrem chock och började storlipa. Shit, vilken film.
Serie: L word. Litegrann. Men är ganska tråkigt just nu. Jag tycker inte så mycket om de avsnitten jag tittar på nu. Jag önskar att jag hade säsong 4 på dvd.
Musik: Oh holy fools - Katie come true
Jag känner att jag inte riktigt vill leva längre. Jag vill vara vid liv, men jag vill nödvändigtvis inte leva. Jag vill bara ta en liten paus. Isolera mig. Gå in i musiken. Skriva kanske, men ingen dator. Inga människor. Det värsta är bara att jag börjar jobba imorgon igen. Jag har varken tiden eller förutsättningarna för att starta en sådan tillvaro. Jag har inte råd med pauser, för mitt liv rullar iväg som vore det en boll i nedförsbacke. Jag kan inte slappna av för slappnar jag av tappar jag ännu någonting.
Jag vill bara känna lite igen. Gärna smärta, för det är det enda som jag vet att det finns tillräckligt av i mig för att kunna skapa känslor utav. Det är enklast att framkalla. Och det är inte som att jag vill gå ner mig, det skulle jag vara väldigt försiktig med, jag vill bara vältra mig lite. Samla styrka någonstans. Känna mig som mig igen. Känna, överhuvudtaget. Jag försvinner ju mer och mer, jag känner det, ser det, men det finns ingenting jag kan göra åt det. Det finns ingenting jag kan göra åt någonting. Jag känner mig så otroligt jävla maktlös och jag skulle bara vilja släppa taget litegrann. Jag tycker att jag förtjänar det. Jag tror att jag behöver det. Det är bara det att jag fortfarande inte vet hur man gör. Jag kan hålla kvar, jag kan vara stark, jag kan vinna och jag kan ta mig igenom skit. Och jag är övertygad om att jag kan släppa taget helt. Lägga mig på botten och veta att det inte finns något sätt att ta sig upp på. Sumpa alla chanser, bränna alla broar. Vågar man det så är det nog också lätt. Men jag skulle bara vilja släppa lite, bara lösgöra greppet lite. Köpa mig lite frihet. Men det går inte. Antingen krampar man eller så håller man inte överhuvudtaget. Jag krampar. Jag kommer alltid att krampa. Tills den dag då jag vaknar upp och upptäcker att jag inte finns kvar längre, att hela mitt liv är ett enda jävla koncentrationsläger och att allt jag någonsin brann för och drömde om ligger i rännstenen bland all annan bortglömd skit.
Jag vill inte vara en bortglömd skit.
Bara lycklig.
Bok: Harry Potter och halvblodsprinsen. Läser den för andra gången. Jag måste ju ladda upp nu innan den sjunde boken kommer ut på svenska. J.K Rowling är för övrigt ett geni utan dess like. Jag älskar hennes humor.
Film: Pay it forward. Jag har sett den en gång förut men jag mindes jättelite och jag tror att jag förstod den bättre den här gången. Den berörde mig mer. Jag hade helt glömt bort slutet också, vilket gjorde att jag drabbades av en extrem chock och började storlipa. Shit, vilken film.
Serie: L word. Litegrann. Men är ganska tråkigt just nu. Jag tycker inte så mycket om de avsnitten jag tittar på nu. Jag önskar att jag hade säsong 4 på dvd.
Musik: Oh holy fools - Katie come true
Jag känner att jag inte riktigt vill leva längre. Jag vill vara vid liv, men jag vill nödvändigtvis inte leva. Jag vill bara ta en liten paus. Isolera mig. Gå in i musiken. Skriva kanske, men ingen dator. Inga människor. Det värsta är bara att jag börjar jobba imorgon igen. Jag har varken tiden eller förutsättningarna för att starta en sådan tillvaro. Jag har inte råd med pauser, för mitt liv rullar iväg som vore det en boll i nedförsbacke. Jag kan inte slappna av för slappnar jag av tappar jag ännu någonting.Jag vill bara känna lite igen. Gärna smärta, för det är det enda som jag vet att det finns tillräckligt av i mig för att kunna skapa känslor utav. Det är enklast att framkalla. Och det är inte som att jag vill gå ner mig, det skulle jag vara väldigt försiktig med, jag vill bara vältra mig lite. Samla styrka någonstans. Känna mig som mig igen. Känna, överhuvudtaget. Jag försvinner ju mer och mer, jag känner det, ser det, men det finns ingenting jag kan göra åt det. Det finns ingenting jag kan göra åt någonting. Jag känner mig så otroligt jävla maktlös och jag skulle bara vilja släppa taget litegrann. Jag tycker att jag förtjänar det. Jag tror att jag behöver det. Det är bara det att jag fortfarande inte vet hur man gör. Jag kan hålla kvar, jag kan vara stark, jag kan vinna och jag kan ta mig igenom skit. Och jag är övertygad om att jag kan släppa taget helt. Lägga mig på botten och veta att det inte finns något sätt att ta sig upp på. Sumpa alla chanser, bränna alla broar. Vågar man det så är det nog också lätt. Men jag skulle bara vilja släppa lite, bara lösgöra greppet lite. Köpa mig lite frihet. Men det går inte. Antingen krampar man eller så håller man inte överhuvudtaget. Jag krampar. Jag kommer alltid att krampa. Tills den dag då jag vaknar upp och upptäcker att jag inte finns kvar längre, att hela mitt liv är ett enda jävla koncentrationsläger och att allt jag någonsin brann för och drömde om ligger i rännstenen bland all annan bortglömd skit.
Jag vill inte vara en bortglömd skit.
Bara lycklig.
Mäns flagranta underlägsenhet
Dagen idag: Vaknade bredvid Frida, åkte till Skara för att se Harry Potter And The Order Of The Phoenix med mor och bror.
Film: Se ovan. Den var bra. Faktiskt. Några små detaljer som var besvikelse bara, fast så är det ju alltid. Älska Luna Lovegood för övrigt.
Musik: Bright eyes - We are nowhere and it's now (nostalgi)
TV: Simpsons. Har kommit in i detta igen efter en jättelång paus. Jag älskar det. "We put the SPRING in Springfield".
Citat: "Well if they could put one man on the moon why not all of them?", "Du är ingen kvinna, Valerie. Du är en sjukdom.", "Hon beskrev 1900-talet som en enda kollektiv längtan efter hemstickade underkläder" samt "Mannen är en maskin. En vandrande dildo. En emotionell parasit. En biologisk olycka. Manlighet är en bristsjukdom. Mannens biologi är hans öde. Jag älskar svarta klänningar. Jag betraktar det som en politisk handling att ha läppstiftet utanför munnen". Alla från "Drömfakulteten" av Sara Stridsberg, en helt fantastisk bok som drivit mig halvt till vansinne.
Sinnesstämning: Övergiven.
"Valerie: Jag hjälper dig. Diagnosen: Jävligt förbannad. Skitarg. Manshatande tiggerska. Prostituerad. Alla gifta kvinnor är horor. Är du gift? Kött är mord. Sex är prostitution. Prostitution är mord. Ett stycke dött kött."
Övergivenhet blev dagens sinnesstämning och jag vet inte riktigt varför jag känner en sådan stark och påtaglig övergivenhetskänsla. Kanske för att allting förändras, ska förändras. Men det känns inte som att det är det. Jag har ändå förändrats. Jag är inte lika rädd längre, inte lika paranoid. Samtidigt som jag är räddare än någonsin. Det är andra saker som skrämmer mig. Jag skrämmer mig.
"Och när rösterna försvinner omkring er är det bara du och Andy och det flämtande svirrande lysrörsljuset. Det finns inga lyckliga slut.
Andy går ner på knä och ber till Gud.
Du håller pistolen mot hans hjärta. Sedan skjuter du sönder hans bröst och alla framtidsmöjligheter. Du skjuter sönder allting som borde ha varit du. Du skjuter sönder ditt enda lilla silverfärgade hopp och dina kläder bränns för alltid in i din hud, ett hav av blod växer fram nedanför dina fötter. Det verkade overkligt. Som att se på film. Bara smärtan tycktes verklig.
Andy slukas upp av några vita kulisser och försvinner. Du blundar och släpper pistolen i regnrocksfickan. Du lämnar Fabriken, tar hissen därifrån. Träden utanför ser ut att vara klädda i silvertejp.
Du springer genom Manhattan och när du springer genom Manhattan så har du Cosmogirl i din hand. Hennes hår ser ut som smutsig honung i solljuset och hennes ögon är på väg att drunkna i ansiktet. Du springer ut ur historien."
Det är kanske det. Det är inte för stort längre. Det har krympt och blivit väldigt, väldigt litet istället. För litet. Det finns ingenting som är värt någonting längre, inte för att det är för jobbigt och komplicerat och för att jag är för utsugen och svag, utan för att det helt enkelt inte finns kvar längre. Istället för att krampaktigt hålla fast vid allting, har jag bara släppt det, och om inte så tänker jag släppa det. Det finns ingenting som får mig att hålla kvar längre. Ingenting som betyder. Jag är samma men annorlunda och i min fokus att hela tiden bevara och respektera alla som står mig nära har jag glömt bort mig själv. Jag finns också. Jag betyder också. Men i och med att jag praktiskt taget tvingat människor att trampa på mig, använda mig, så är jag helt och fullkomligt förbrukad och ingen verkar särskilt mycket lyckligare för det. Vad spelar det för roll att jag har så mycket när jag själv inte andas längre? Jag är totalt värdelös och till ingen nytta för någon, minst av allt mig själv. Jag är fast och låst, jag står stilla och kan inte röra på mig samtidigt som allt som jagar mig hinner ikapp. Jag kan inte springa längre. Jag kan inte ens skrika. Jag bara väntar på min slutgiltiga undergång, väntar och hoppas på att den ska komma, så att jag ska slippa vara kvar här. Här där allting börjar och slutar, utvecklingsstadiet, milstolparna. För jag har ingenting att visa upp, demonstrera och föreläsa om. Ingenting att ge till världen. Då kan man inte tas på allvar. Om man inte kysser den man älskar, älskar man henne inte. Om man inte ler är man inte lycklig, och om man inte gråter kommer ingen någonsin att rädda en. Och jag gråter inte. Inte längre. Jag har förändrats. Förändrats och försvunnit. För jag ändrade mig. Jag valde osynlighet före hat. Och nu är jag helt och hållet osynlig, inte minst för mig själv. Och det är enbart de blinda som kan se dem som inte syns, enbart döva öron kan höra skrik som inte hörs.
"Staten: Den tilltalades namn?
Valerie: Valerie... Solanas... Jean... Solanas...
Staten: Den tilltalades yrke för närvarande?
Valerie: Hora.
Staten: Tidigare yrke?
Valerie: Hora.
Staten: Utbildning?
Valerie: Ingen.
Staten: Ålder?
Valerie: Oklar. Ett okänt antal år i exil.
Staten: Bostad?
Valerie: Ingen?
Staten: Var kommer hon ifrån?
Valerie: Amerika.
Staten: Vad är hon anklagad för?
Valerie: Att hon föddes. Hennes närvaro i världen. Att hon inte är död än. Att hon luktar."
Film: Se ovan. Den var bra. Faktiskt. Några små detaljer som var besvikelse bara, fast så är det ju alltid. Älska Luna Lovegood för övrigt.
Musik: Bright eyes - We are nowhere and it's now (nostalgi)
TV: Simpsons. Har kommit in i detta igen efter en jättelång paus. Jag älskar det. "We put the SPRING in Springfield".
Citat: "Well if they could put one man on the moon why not all of them?", "Du är ingen kvinna, Valerie. Du är en sjukdom.", "Hon beskrev 1900-talet som en enda kollektiv längtan efter hemstickade underkläder" samt "Mannen är en maskin. En vandrande dildo. En emotionell parasit. En biologisk olycka. Manlighet är en bristsjukdom. Mannens biologi är hans öde. Jag älskar svarta klänningar. Jag betraktar det som en politisk handling att ha läppstiftet utanför munnen". Alla från "Drömfakulteten" av Sara Stridsberg, en helt fantastisk bok som drivit mig halvt till vansinne.
Sinnesstämning: Övergiven.
"Valerie: Jag hjälper dig. Diagnosen: Jävligt förbannad. Skitarg. Manshatande tiggerska. Prostituerad. Alla gifta kvinnor är horor. Är du gift? Kött är mord. Sex är prostitution. Prostitution är mord. Ett stycke dött kött."Övergivenhet blev dagens sinnesstämning och jag vet inte riktigt varför jag känner en sådan stark och påtaglig övergivenhetskänsla. Kanske för att allting förändras, ska förändras. Men det känns inte som att det är det. Jag har ändå förändrats. Jag är inte lika rädd längre, inte lika paranoid. Samtidigt som jag är räddare än någonsin. Det är andra saker som skrämmer mig. Jag skrämmer mig.
"Och när rösterna försvinner omkring er är det bara du och Andy och det flämtande svirrande lysrörsljuset. Det finns inga lyckliga slut.
Andy går ner på knä och ber till Gud.
Du håller pistolen mot hans hjärta. Sedan skjuter du sönder hans bröst och alla framtidsmöjligheter. Du skjuter sönder allting som borde ha varit du. Du skjuter sönder ditt enda lilla silverfärgade hopp och dina kläder bränns för alltid in i din hud, ett hav av blod växer fram nedanför dina fötter. Det verkade overkligt. Som att se på film. Bara smärtan tycktes verklig.
Andy slukas upp av några vita kulisser och försvinner. Du blundar och släpper pistolen i regnrocksfickan. Du lämnar Fabriken, tar hissen därifrån. Träden utanför ser ut att vara klädda i silvertejp.
Du springer genom Manhattan och när du springer genom Manhattan så har du Cosmogirl i din hand. Hennes hår ser ut som smutsig honung i solljuset och hennes ögon är på väg att drunkna i ansiktet. Du springer ut ur historien."
Det är kanske det. Det är inte för stort längre. Det har krympt och blivit väldigt, väldigt litet istället. För litet. Det finns ingenting som är värt någonting längre, inte för att det är för jobbigt och komplicerat och för att jag är för utsugen och svag, utan för att det helt enkelt inte finns kvar längre. Istället för att krampaktigt hålla fast vid allting, har jag bara släppt det, och om inte så tänker jag släppa det. Det finns ingenting som får mig att hålla kvar längre. Ingenting som betyder. Jag är samma men annorlunda och i min fokus att hela tiden bevara och respektera alla som står mig nära har jag glömt bort mig själv. Jag finns också. Jag betyder också. Men i och med att jag praktiskt taget tvingat människor att trampa på mig, använda mig, så är jag helt och fullkomligt förbrukad och ingen verkar särskilt mycket lyckligare för det. Vad spelar det för roll att jag har så mycket när jag själv inte andas längre? Jag är totalt värdelös och till ingen nytta för någon, minst av allt mig själv. Jag är fast och låst, jag står stilla och kan inte röra på mig samtidigt som allt som jagar mig hinner ikapp. Jag kan inte springa längre. Jag kan inte ens skrika. Jag bara väntar på min slutgiltiga undergång, väntar och hoppas på att den ska komma, så att jag ska slippa vara kvar här. Här där allting börjar och slutar, utvecklingsstadiet, milstolparna. För jag har ingenting att visa upp, demonstrera och föreläsa om. Ingenting att ge till världen. Då kan man inte tas på allvar. Om man inte kysser den man älskar, älskar man henne inte. Om man inte ler är man inte lycklig, och om man inte gråter kommer ingen någonsin att rädda en. Och jag gråter inte. Inte längre. Jag har förändrats. Förändrats och försvunnit. För jag ändrade mig. Jag valde osynlighet före hat. Och nu är jag helt och hållet osynlig, inte minst för mig själv. Och det är enbart de blinda som kan se dem som inte syns, enbart döva öron kan höra skrik som inte hörs.
"Staten: Den tilltalades namn?
Valerie: Valerie... Solanas... Jean... Solanas...
Staten: Den tilltalades yrke för närvarande?
Valerie: Hora.
Staten: Tidigare yrke?
Valerie: Hora.
Staten: Utbildning?
Valerie: Ingen.
Staten: Ålder?
Valerie: Oklar. Ett okänt antal år i exil.
Staten: Bostad?
Valerie: Ingen?
Staten: Var kommer hon ifrån?
Valerie: Amerika.
Staten: Vad är hon anklagad för?
Valerie: Att hon föddes. Hennes närvaro i världen. Att hon inte är död än. Att hon luktar."
Utan att förstöra eller svika min dröm
Barnteatern är över och under sex (sju?) veckor har detta varit allt jag har tänkt på och sysslat med. Mitt liv har kretsat omkring det mer än någonting annat. Jag är duktig på det. Att göra någonting till mitt allt, gå in i en drömvärld (eller verklighet, det är vilket som) och sedan bosätta mig där. Det skulle vara helt okej om det inte vore för den uppenbara reaktionen när det tar slut: Meningslöshet. För när ens allt är slut så är det ju slut och då finns det ingenting att se fram emot längre. Ingenting att kämpa för. Då gäller det att, snabbt som fan, hitta en ny besatthet, ett nytt mål, att förlora sig i. Det skulle varit huset. Imorgon ska förresten några göteborgare titta på det och jag önskar som fan att de inte ska vilja ha det. För om de inte vill det kanske jag får min dröm och min sysselsättning, det skulle rädda hela sommaren. Men om de tar det så måste jag hitta någonting annat och tänk om jag inte gör det.Så jag skulle behöva flykten nu, Amanda. Det ryska kollektivet. Ett bevis på att det faktiskt går att få både trygghet och frihet. Och jag skulle behöva tågluffarresan till Prag nu, Jen. Röka, supa och knarka med utländska män med ont i sinnet. Leva lite självdestruktivt och förhoppningsvis glömma vem jag är och var jag kommer ifrån. Jag skulle behöva Ryssland nu, Ida. Om du är redo, när du är redo. Och jag vet, vi är inte klara här. Men jag väntar gärna på dig, Ida. Om det inte tar för lång tid. Då åker jag utan dig.
Allting faller, förr eller senare faller allt
Jag har gråtit konstant ända sedan jag vaknade imorse (tjugo minuter sedan). Direkt när jag kände klumpen i magen började det rinna igen. Jag försöker att inte tänka på det. Jag försöker att inte tänka på allt jag byggde upp omkring det, allt som nu också rämnar. Jag försöker att inte tänka på inflyttningsfesten, play-datesen, de nya rullgardinerna, min sagohörna, hallen med klädhängare och de fina fönstrena. Uteplatsen där jag skulle sitta och kotta i mina ryska askfat med min älskade Alburt i knät. Jag lät mig faktiskt inte hoppas till en början, men när man skrivet PÅ papprena, då måste man väl åtminstone få börja hoppas och lägga upp sitt liv omkring det?! Inte kunde väl jag veta att kontraktbrott är någonting min arma moder eftersträvar. Och nu sitter jag här med söndergråtna kinder och undrar vad fan jag gör här för. Jag är lätt illamående, otroligt ensam (jag vet inte vart min familj är) och totaly jävla sönderfallen. Och allting faller. Förr eller senare faller allt.Sommaren känns helt meningslös nu. Allt känns helt meningslöst. Jag kan lika gärna gå och gräva ner mig någonstans. Jag klarar inte av att vara kvar här. Allt som jag hoppas på och drömmer om försvinner. Jag tyckte väl att något var fel med hela husköpargrejen, för det skulle faktiskt innebära att jag skulle vara lycklig. Men nej, sedan visade det sig att världen bara ville jävlas ännu lite till. Istället för att bara ta ifrån mig huset direkt så låter den mig tro att jag ska få huset och sedan, när jag inte har råd att förlora det, då tas det undan. För allting faller. Förr eller senare faller allt.
De ringde aldrig tillbaka om katten, vad jag vet. Man får väl hoppas att hon får det bra var hon än hamnar. Att hennes ägare är lyckliga och snälla mot henne och att hon åtminstone får vara en del av deras dröm. Själv sitter jag och äter tårta och strålar i glansen av mitt eget ljuva misslyckande. Jag åt ingen tårta igår. Inte heller talade jag med min mor. Hela födelsedagen blev totalförstörd och även fast jag hade kul med Lars och Dante (I love my boys) så gnagde det i bröstet hela tiden. Hur jag än gör kan jag aldrig bli fri ifrån mig själv och mina egna klibbiga drömmar. Och det är där allting faller. Ja, allting faller. Förr eller senare faller allt.
Tack Jonas, för de orden.
Jag kan inte komma på några som är mer sanna.
Bara kaos
Jag hatar att jag alltid måste vara den stabila i den här familjen, bara för att mamma är så fucking instabil själv. Hon tänker bara med sina känslor och aldrig med sitt huvud och det är grymt frustrerande för någon som fungerar på motsatt sätt. Jag får inte ens vara glad. Jag visste att det var någonting jag hade missat. Någon undertext jag ögnat förbi. Något villkor som jag förbisett, ett OBS! som jag ignorerat.
I övermorgon fyller jag arton år. Jag har ingenting kvar att leva för. Ingenting jag hoppats på blir precis så som jag ville att det skulle bli. Det finns alltid ett kommatecken, en oönskad parentes, en fotnot som måste vara där så att man aldrig ska kunna se guldkanten på tillvaron. Jag trodde verkligen att det skulle lösa sig den här gången. Att allt skulle bli precis så som det skulle vara, Pip-Larssons i modern tappning liksom. Men allting bara rämnar. Jag vet inte längre vad jag vill överhuvudtaget. Jag söker frenetiskt efter någon form av stabilitet i mitt liv, men misslyckas konstant. Jag är rädd för att förlora men ännu mer rädd för att äga, för det man äger kan man förlora. Är det logiskt?
Igår skrev vi på papprena till huset. Idag har Erik och Anna ångrat sig. Mamma har ångest. Erik gråter. Anna är likgiltig. Jag vill skrika men måste vara sammanhängande för ingen annan är det. Idag kommer de ringa om katten. Jag vet inte vad jag ska säga. Just nu vill jag bara rädda Tashman. Ta med honom någonstans långt bort och gömma mig med honom. Stänga ute ljudet av misär och ångest, aldrig behöva se en rysk kvinna gråta igen. Igår sade jag farväl till Sara. Jag grät. Hon grät. Igår kom jag på att hade vi varit tillsammans hade det varit fyra veckor igår. Det är inte lång tid. Men tillräckligt lång tid för att naglas fast av känslor.
Jag blev väckt vid sju denna studiedagsmorgon. För att allt var kaos. Jag hade tänkt sova länge men så blev det inte. Just nu vill jag bara fly. Jag har just kommit på att i det här huset finns inga happy endings. Här finns, just det, bara kaos.
I övermorgon fyller jag arton år. Jag har ingenting kvar att leva för. Ingenting jag hoppats på blir precis så som jag ville att det skulle bli. Det finns alltid ett kommatecken, en oönskad parentes, en fotnot som måste vara där så att man aldrig ska kunna se guldkanten på tillvaron. Jag trodde verkligen att det skulle lösa sig den här gången. Att allt skulle bli precis så som det skulle vara, Pip-Larssons i modern tappning liksom. Men allting bara rämnar. Jag vet inte längre vad jag vill överhuvudtaget. Jag söker frenetiskt efter någon form av stabilitet i mitt liv, men misslyckas konstant. Jag är rädd för att förlora men ännu mer rädd för att äga, för det man äger kan man förlora. Är det logiskt?
Igår skrev vi på papprena till huset. Idag har Erik och Anna ångrat sig. Mamma har ångest. Erik gråter. Anna är likgiltig. Jag vill skrika men måste vara sammanhängande för ingen annan är det. Idag kommer de ringa om katten. Jag vet inte vad jag ska säga. Just nu vill jag bara rädda Tashman. Ta med honom någonstans långt bort och gömma mig med honom. Stänga ute ljudet av misär och ångest, aldrig behöva se en rysk kvinna gråta igen. Igår sade jag farväl till Sara. Jag grät. Hon grät. Igår kom jag på att hade vi varit tillsammans hade det varit fyra veckor igår. Det är inte lång tid. Men tillräckligt lång tid för att naglas fast av känslor.
Jag blev väckt vid sju denna studiedagsmorgon. För att allt var kaos. Jag hade tänkt sova länge men så blev det inte. Just nu vill jag bara fly. Jag har just kommit på att i det här huset finns inga happy endings. Här finns, just det, bara kaos.
Vissa stenar bör man inte lyfta på och vissa rullgardiner gör sig bäst nedfällda
Musik: Miss Li - I get high on you (Jag borde inte lyssna på detta)
Föreställning: The Letter. Våra duktiga dansare har äntligen dragit igång med sin kick ass dansproduktion.
Sötnos: LARS. Hands down. Han har varit min stöttepelare idag, bless his soul. Det finaste var när han sjöng den söta lilla sången för mig om farbrorn utan pistol och de hela husen. Love till Lars.
Övrigt: Scenografin är typ klar (!) och vi har hittat världens mysigaste hus som vi kanske ska flytta till :)
Den här dagen har spenderats i en jävla dimma. Dagen startades i ångest, djup depression, ilska mot allt och alla och en bitterhet som till och med skrämmer mig själv. Men tack vare fina människor blev jag lite upplyft. Sedan gick jag ner mig igen men så blev jag upplyft igen och så fortsätter det. De låter mig inte vara deprimerad ens för en stund. Fast ibland måste man vara det. Idag var inte en sådan dag. Så jag uppskattar det. Mina klasskamrater är underbara. Det är skönt att vara sysselsatt och allt som oftast är jag ganska glad i skolan. På riktigt glad tror jag. Det känns häftigt.
Jag tror att jag kan bli lycklig. Bara inte av kärlek. Jag är nog inte gjord för kärlek. Jag kommer att dö ensam. Jag är för fucked up för att någonsin kunna bibehålla min egen eller någon annans kärlek. Hör ni? Bitterhet. Jag hatar det också. Nej usch det låter för sorgligt. Jag har i alla fall saker jag brinner för, människor jag tycker om och människor jag älskar. Men förr eller senare kommer de gifta sig och bilda familj för det är så man gör och då är vänner inte lika viktiga längre. Vi mot världen finns inte längre då. Därför vill jag döda Vilgot. Förlåt. Jag tycker faktiskt bra om honom, men om han inte fanns skulle det vara jag och Amanda igen som vanligt. Jag saknar det. Jag saknar henne. Som fan. Jag måste åka till henne snart.
Till saken: Ni betyder allt för mig.
Glöm aldrig det.
Föreställning: The Letter. Våra duktiga dansare har äntligen dragit igång med sin kick ass dansproduktion.
Sötnos: LARS. Hands down. Han har varit min stöttepelare idag, bless his soul. Det finaste var när han sjöng den söta lilla sången för mig om farbrorn utan pistol och de hela husen. Love till Lars.
Övrigt: Scenografin är typ klar (!) och vi har hittat världens mysigaste hus som vi kanske ska flytta till :)
Den här dagen har spenderats i en jävla dimma. Dagen startades i ångest, djup depression, ilska mot allt och alla och en bitterhet som till och med skrämmer mig själv. Men tack vare fina människor blev jag lite upplyft. Sedan gick jag ner mig igen men så blev jag upplyft igen och så fortsätter det. De låter mig inte vara deprimerad ens för en stund. Fast ibland måste man vara det. Idag var inte en sådan dag. Så jag uppskattar det. Mina klasskamrater är underbara. Det är skönt att vara sysselsatt och allt som oftast är jag ganska glad i skolan. På riktigt glad tror jag. Det känns häftigt.Jag tror att jag kan bli lycklig. Bara inte av kärlek. Jag är nog inte gjord för kärlek. Jag kommer att dö ensam. Jag är för fucked up för att någonsin kunna bibehålla min egen eller någon annans kärlek. Hör ni? Bitterhet. Jag hatar det också. Nej usch det låter för sorgligt. Jag har i alla fall saker jag brinner för, människor jag tycker om och människor jag älskar. Men förr eller senare kommer de gifta sig och bilda familj för det är så man gör och då är vänner inte lika viktiga längre. Vi mot världen finns inte längre då. Därför vill jag döda Vilgot. Förlåt. Jag tycker faktiskt bra om honom, men om han inte fanns skulle det vara jag och Amanda igen som vanligt. Jag saknar det. Jag saknar henne. Som fan. Jag måste åka till henne snart.
Till saken: Ni betyder allt för mig.
Glöm aldrig det.
